De obehöriga 2.

Poem By Liāna Langa

En klarvaken natts förfrusna löv mellan fingrarna. En råka tar ett steg närmare
det lerfärgat tjärade korset. Kastad mot en plakett av billig granit, frammanar en vit
landsvägssten ditt eko. Allt här går mycket fortare än på torget, än i äalskandes hänförelse, än i
politiken. Ekot liknar ljudet när laxar leker, gnider sig med ärgade ryggar, men
härs tydligare. Och en duvhanne sticker näben rakt i hjärtat på en annan.

Gravskötaren Vallija stinker av vodka och paranormalt liv under lövhögarna.
Hon tar pengar med lila händer, med som det tycks läppar av gulnad krita.
På himlen samlas molnen i klump som i syntetiska kuddar på billiga hotell.
Gravkapellets nyckel på haken klirrar i den Baltiska vinden likt den rikes portmonnä,
nu ska vi njuta av saltkringlornas hål, lövkopeken virvlar som förryckta runt korsen.

I det hinsides, där fullbordan anvisas plats med ett spadskaft, en handfull sand och en snyftning,
gräver sig tiden in i benmärgen, kastar till oss det vi en gång skänkte änglarna med en kyss. De är nu
förstenade vid foten av svartljustujan. De ids inte sörja,
de vaknar upp. Plötsligt är det alltför påtagligt, icke-varat som för oss samman så.
Min mun är full av salta stenar, när jag försöker påminna dig om mitt namn.

Comments about De obehöriga 2.

There is no comment submitted by members.


Rating Card

5 out of 5
0 total ratings

Other poems of LANGA

The Ones Who Don't Belong 1.

I wake suddenly from deep sleep.
In the forest's undergrowth my shadow roams.
Hundred-thousand-year greedy muzzles suck
moisture clinging to a vessel of mist.

The Ones Who Don't Belong 2.

Leaves frost-bitten by a harsh night rustle between my fingers.
A rook siddles closer
to a cross painted mud-colour. A white pebble thrown against
the cheap granite slab summons an echo

The Ones Who Don't Belong 3.

You say to me - summer? Stop! Too much of glowing flesh, glassy
grey light on eyelids, the odour of decaying melons. Maybe
a movie, ditam, ditam? Dipetti, dipetti, perhaps to the Antarctic?
Don't be angry. Escape heals, but only for a space of time, just until

The Ones Who Don't Belong 4.

Come, life's winter! In a corner of a window ledge a titmouse
pecks at a bit of bacon
whiter than the city's snow. Lemon yellow sunbeam bagpipes
tangle in tree branches sounding funeral marches. Racing clouds

The Ones Who Don't Belong 5.

A roadside garden queen boards the train Aizkraukle - Riga.
She's wearing rubber boots, a grey moustache
above a chapped mouth.

The Ones Who Don't Belong 6.

Farewell, homo mediocris! We dream and sleep still among roe
subtly rose. So slow their movement, so sticky. As if someone
will come shortly to glue our transparent flesh together.
We can do it ourselves! Just the water doesn't permit it,

Rudyard Kipling

If